Jag var och hälsade på farfar i hans nya lägenhet på ett äldreboende idag. Han hade det bra där och hade installerat sig fint på de 30 kvadrat istället för 150 kvadrat han tidigare bodde på. En viktig del av det han tagit med sig från huset var ett vitrinskåp med kameror.
Han har alltid haft ett stort intresse för foto och även om han inte jobbat som det så skulle jag nog kalla honom för fotograf. Av de kameror han har kvar så kan man hitta ett par Leicor, Lomo, några Polaroidkameror, Olympus pen, Robot, Exakta, Ikoflex, Contax, Contaflex och många fler gamla kameror som jag inte kan namnet på. Nikon D300 är den senaste kameran, men långt ifrån den finaste.
En av mina favoriter är en kamera som heter Robot. Det är en kamera som man vevade upp och sedan monterade man den i vindrutan på tex en rallybil. Sedan hade man en fjärrutlösare och när man tagit en bild så vevade den fram en ny bild väldigt snabbt tack vara den motor man vevat upp och var då redo att ta en ny bild väldigt snabbt. Sen är ju namnet grymt.
Jag har börjat med en idé jag har haft ett tag, nämligen att ta ett självporträtt om dagen under en längre tid. Det är inte direkt ett originellt projekt utan detta har gjorts tidigare på väldigt många sätt. Tanken är i alla fall att genom att begränsa sig tvinga fram att tänka kreativt och variera sig så gott man kan. Beroende på hur länge man håller på så kan det bli som en berättelse där bilderna berättar vad som händer.
Jag började med detta för en vecka sedan och än så länge har det gott bra. Jag har tagit alla foton med min iPhone än så länge, enkelhet före kvalitet.
Jag har pratat en del med mina morföräldrar om släkten och har scannat några gamla bilder. Nu har jag legat på lite mer och hade fått dom att gräva fram fler äldre foton. Så jag åkte över direkt efter jobbet och blev erbjuden middag.
Före och efter middagen så gick vi igenom hundratals bilder i olika storlekar och kvalitet. Jag skrev namn och platser på baksidan av de som de kunde identifieras. Sen valde jag ut de bästa bilderna och tog med mig dom hem för att scanna dom. Det blev en ganska gedigen hög.
Det var roligt att se gamla släktingar som barn och vissa möbler som fortfarande finns kvar i familjen och platser. Men det kommer att bli ett stort projekt att föra över bilderna digitalt.
Jag har upptäckt hur enkelt det är att montera ihop foton i photoshop och skapa panoraman. Det tillsammans med råfiler gör att man kan få dom helt sömlösa. I råfilerna gäller det att man har samma ungefär samma mängd ljus och att man har samma färgtemperatur. Saker som man i efterhand kan korrigera ganska lätt med råfiler.
När man fotograferar så gäller det att bilderna överlappar varandra ganska mycket, så att photoshop kan hitta samma punkter och få ihop det.
Här nedan är ett 180-graders panorama taget i helgen från Lillsveds brygga, det är fem bilder som är sammansatta. Kompositionsmässigt så är det väl inget mästerverk med horisonten precis i mitten, men jag tar det säkra för det osäkra nu i början då det faller bort en del i överkant och i underkant när man sätter ihop bilderna.
Mitt bästa panorama tog jag för flera år sedan från skinnarviksberget en vinterkväll med ett 50mm objektiv. Jag minns inte hur många bilder det var, men det var ett helvete att montera ihop dom. Det var nog dels mitt eget fel att bilderna inte överlappade varandra så mycket och att jag använde något eget program för just detta som var rätt dåligt. I den bilden så ser man lite skiftningar men i det stora hela så är jag riktigt nöjd med den. Den bilden kan hittas här.
För ett par helger sedan så tog jag en långpromenad runt årstaviken och på Södermalm. Jag tänkte att jag skulle ta bilder på vintern. Jag blev inte så jättenöjd med bilderna, jag kanske var lite för trött för att engagera mig när jag kom hem.
En grej som jag ville göra var ett panorama över skanstullsbron. Så jag tog fem snabba bilder på bron och har nu satt ihop dom i photoshop. Resultatet blev ganska fint tycker jag. Jag tycker om broar, de känns mäktiga.
Man bör se den i ett större format så klicka på bilden
Lumix LX3 från Panasonic är den senaste medlemmen i min kamerafamilj. För några år sedan så köpte jag en ultrakompakt Lumix från Panasonic. Tror det var en av de första Lumix modellerna då, det var i alla fall en av de första kompaktkamerorna då med 2,5″ LCD-display. Trots att det går rätt snabbt i digitalbranschen så står sig den kameran bra.
Jag kände dock att det var dags att skaffa något nytt, kliva upp ett steg från ultrakompakta kameror mot kompaktkameror som är något större, mer avancerade och ”mer kamera” så att säga. Efter att ha läst på om kompaktkameror och efter mina tidigare erfarenheter med Lumix så fastnade jag för LX3. Den har även en syster från Leica som heter D-Lux 4. Det är i princip samma komponenter i den som Lumixen med lite finish-skillnader och ett annat yttre. Leican är ruggigt snygg men jag kunde inte motivera för mig själv det såpass mycket högre priset för den kameran.
Några saker som fick mig att välja LX3 var att den är väldigt ljusstark (F2.0-2.8 och sensorstorlek på 1/1,63″), den har en väldigt trevlig vidvinkel på 24mm, man kan fotografera manuellt och den har stöd för RAW. Sedan skadar det ju inte att det är Leica-optik som jag är väldigt nöjd med på min förra Lumix, att den har en 3″ display, att den kan filma med HD-kvalitet, har en närgräns på en cm med mera.
Själva storleken på kameran spelar ju såklart också in. Den är ju så mycket smidigare och mindre iögonfallande än min D200. Samtidigt så är den större än än en vanlig ultrakompakt kamera vilket de flesta småkameror nuförtiden är. Jag skulle nog inte försöka ha denna i en byxficka vilket den kanske är lite för stor för. Däremot så passar den lätt i en jackficka eller innerficka.
Här är några av bilderna jag tog på min första testpromenad med kameran. Det blev mörkt rätt snabbt. Jag fotograferade på programautomatik utan blixt. ISO-värdet som var inställt på auto gick aldrig över 400. Visst är det en hel del brus men inte överdrivet mycket. Klicka på bilderna för att se dom i fullformat.
