Mitt bloggande har blivit lite lidande den senaste tiden och det gäller främst mitt personliga bloggande på denna blogg. Det finns såklart en mängd olika anledningar till detta, det går lite upp och ned. En anledning är dock att jag uttrycker det jag tidigare gjorde här i andra snabbare och enklare kanaler.
För min egen del så började jag ”lägga upp” saker på internet när jag skapade min egna hemsida någon gång i mitten på nittiotalet. Det var inte helt lätt och allt gick rätt långsamt, men man fick ut saker som andra kunde se och kommentera i en gästbok. Sedan började det dyka upp community-tjänster som tex Lunarstorm där man tex kunde skriva en publik dagbok och en del andra saker. Enklare men med fler begränsningar än ”hemsidan”. På Passagen skapade jag sedan min första riktiga blogg när jag jobbade där. Man hade mer frihet igen och det gick ändå snabbt att få ut det man ville dela med sig av. Bloggen gick igenom några transformationer, hamnade på egen domän med WordPress och blev flera nischade bloggar.
Återigen så klev nya smarta webbtjänster in på spelplanen. Mikrobloggarna kom, som Jaiku, Bloggy, Twitter, Pownce, Plurk, Nano mfl. Facebook kom och där finns ju ”alla”. Nu gick det ännu snabbare att dela med sig av något kort i antingen en statusuppdatering på Facebook eller i en Jaik. Det här började kannibalisera på mitt bloggande. Istället för att skriva ett blogginlägg om min upplevelse på väg till jobbet så kunde jag nu skriva om den när det hände genom att skicka ett SMS till Jaiku. Det blev inte svårare att göra detta när telefonerna blev smartare och tjänsterna bättre.
För min egen del så använde jag hemsidan och bloggen för att visa upp bilder jag tagit, antingen från resor eller vardag. Med möjligheter att ladda upp foton till Flickr och Facebook istället så kunde man slippa en hel del av hanteringen. Allt eftersom fler personer började använda liknande tjänster så kunde man nå ut till fler personer enklare och få kommentarer och feedback på ens bilder. Jag tror att Flickr var den första webbtjänsten som jag valde att betala för.
För min del så har dessa omständigheter påverkat mitt bloggande. Innehållet i sig är det viktiga och inte att det är mitt innehåll. Bloggen är inte död utan den är fortfarande fantastisk bra om man vill publicera något som håller ihop som tex Skvalp där jag skriver om mitt stora intresse fiske. Jag tror det är något av en nyckelfaktor för att hålla ut med bloggande, att skriva om något smalt som man är intresserad av, så är det för mig i alla fall. Men den här bloggen kommer att finnas kvar tills jag inte ser någon anledning till det längre.
Sven Otto Littorin och Jan Björklund är egentligen samma person och nu har han tröttnat på att han alltid måste lämna rummet när den andre ska tala. Det håller inte längre, det är därför han väljer att kliva ned. Så nu vet ni.
Postad
19:49 den 22/6 i
Vardag Jag har tidigare gått till den närmaste frisören vid jobbet, har har råkat vara Maria Nila och en klippning där kostar 500 spänn. Det är en ytterst trevlig upplevelse med hårtvätt och huvudmassage, samt kaffe eller te och man känner sig allmänt bortskämd. Men nu har inte jag så avancerad frisyr direkt så jag tyckte inte riktigt det var motiverat med det priset.
Jag började leta efter en ny frisör och jag ville inte gå till en som ligger i tunnelbana eller verkade allmänt suspekt. Jag hittade en som verkade helt ok.
Frisören såg ut som en långhårig blandning av Peter André och Ryu från Street Fighter.
När han frågat hur jag ville ha det och jag förklarat lite snabbt att jag ville ha det kortare. Så startade han trimmern och började trimma som han klippte ull från ett får. Här började jag bli lite skeptiskt. Han gick över till saxen och klippte på. Jag var säker på att det skulle ske blodvite. Han frågade om jag ville ha samma frisyr och jag svarade. Sen var det klart.
Elva minuter tog denna resa och det kändes som om jag blivit påkörd av ett tåg och inte riktigt fattat vad det var som hänt. Tror inte det blir den frisören igen.
Postad
14:21 den 21/6 i
Vardag När SL introducerade de nya hårda Access-korten med RFID så tyckte jag att det var lite konstigt att de inte gick att fylla på över nätet. När jag funderade en vända till så var min teori att man laddar det fysiska kortet med ett start och slut-datum. Det är därför man håller fram kortet vid automaten efter att man betalat och det är därför man inte kan fylla på kortet via nätet.
Andra teorier som folk har haft är att kortet bara har ett ID som den skickar till en databas hos SL när man passerar en kontroll, denna kollar då upp detta ID och ser i databasen vad detta kort har för giltighet. Problemet med detta enligt mig är att det skulle ta alldeles för lång tid att göra detta uppslag. Speciellt från handhållna enheter på tvärbanan och mobila enheter i bussar. Kontrollen svarar oftast ögonblickligen om kortet är giltigt eller inte.
En sak som talade mot min tes var att man kan få ett nytt kort om man skulle tappa det, om man har kortnumret vill säga. Skulle kortet aldrig prata med någon central så skulle det ju inte gå att spärra ett kort och köra på ett ersättningskort. Det skulle då finnas två aktiva kort.
Jag bestämde mig då för att skicka ett mail till SL:s kundtjänst och fråga precis som när jag frågade om tvärbanans tidsestimeringssystem. Här nedan är det mail jag skickade.
Jag och några kollegor har funderingar över hur accesskortet fungerar och är lite oense.
Jag tror att all info om behörighet finns lagrad på själva kortet. Man laddar själva kortet fysiskt och kontrollanter, bussar osv behöver då inte vara uppkopplade. Nackdelen är att man inte kan förlänga kortet på distans över tex nätet.
En kollegas teori är att alla information finns lagrad på en server och varje gång kortet kollas så kopplar kortläsaren upp och gör en slagning i någon fin databas.
Så hur funkar det egentligen? Och hur fungerar det när man tappar ett kort och får ersättning?
Ganska kort och precist om man frågar mig, utan alltför många frågor. Det tog ungefär två veckor att få svar från SL. Under den tiden så blev jag uppringd två gånger av ett undersökningsföretag som ville ställa frågor relaterade till min kontakt med SL:s kundtjänst. Jag fick i alla fall ett svar från SL och det visade sig att jag delvis hade rätt. Lite oklart fortfarande om hur ett kort faktiskt spärras om man förlustanmäler det.
Här är det svar jag fick
Själva biljetterna ligger lagrade på SL Access-kortet, så läsarna kopplar inte upp sig varje gång du läser av kortet. Din teori är alltså rätt.
Läsarna har dock kontakt med en central databas, dock inte konstant. Därigenom går det att spärra kort, och det är också möjligt för oss att se information om t.ex. vilken biljett som finns laddad på ett visst kort utan att ha kortet i handen.
Har du registrerat ditt kort på vår hemsida (under Mitt SL) kan du förlustanmäla kortet om du skulle tappa bort det. Kortet spärras då, och ett nytt kort med samma innehåll skickas ut till dig.
Uppdatering:
Jag skickade ytterligare ett mail till SL med lite mer frågor. Här nedan kan ni läsa mitt mail och deras svar. Om jag förstår rätt så kan alltså spärrarna nolla ens kort. Vet inte om det gäller t ex de handhållna läsare som kontrollanterna på tvärbanan har men det kanske fungerar på samma sätt.
Mitt mail till SL
Ytterligare några funderingar då, är det speciella läsare som pratar med centrala databasen som tex tunnelbanespärrarna eller är det alla läsare som en gång per dygn eller liknande kopplar upp sig och får en fräsch lista med spärrade kort. När man sedan läser av ett kort så har läsaren en spärrlista lokalt som har högre prio än den giltighet som finns på kortet. Är jag inne på rätt spår eller hur fungerar det?
Vad finns det för information sparad i den centrala databasen. Är det information om hur länge kortet är giltigt eller mina tidigare köp ifall jag tex skulle tappa bort kortet?
Svaret:
Kortläsarna (automatspärrar, biljettmaskiner, SL Access-automater etc) är inte alltid online. De kopplar upp sig enligt vissa regler för att få ny konfiguration och nya spärrlistor. De laddar också upp transaktioner till centralsystemet vid dessa tillfällen.
När en läsning av ett kort sker så kontrollerar apparaten först om kortet finns med på spärrlistan. Om kortnumret finns i spärrlistan så spärras kortet.
Centralsystemet lagrar information under en viss tid om vilka biljetter som finns på alla kort. Dessutom sparas alla försäljningstransaktioner.
Postad
12:20 den 22/3 i
Vardag Veckans produkt är tandtråd som smakar bacon. Jag är lite dålig på det här med tandtråd men med denna så kanske jag skulle tråda lite oftare.
Postad
19:46 den 10/3 i
Vardag Idag på avdelningmöte på jobbet så gick vi igenom planritningarna för det nya huset vi ska flytta till vid årsskiftet. På skisserna så var alla arbetsplatser avbildade ovanifrån. I det nya huset så kommer vi att sitta tillsammans med flera schibstedtbolag och det kommer att bli trängre.
Hur illa det än må låta så var vi åtminstone två som tänkte på de hemska ritningarna av slavskeppet ”Brookes” där man kan se hur slavarna är tänkta att ligga fastkedjade under transporten. Kändes dumt att göra den associationen men så var det iaf.
Inatt drömde jag att jag åkte tunnelbana till Norsborg där jag är uppväxt. När jag är på väg mot spärrarna kommer två ordningsvakter mot mig som för att kontrollera mitt färdbevis. Istället för detta tar båda upp en varsin dosa som ser ut som en mindre elpistol och skjuter mig under varje öga utan att de sagt något. Det visade sig att det var två RFID-chip jag fick i varje okben. Alltså samma chip som finns i SL:s accesskort. Förklaringen jag fick var att de ville hålla koll på mig, jag tycker att de kunde förvarnat för det gjorde jävligt ont. De var inte alls speciellt trevliga heller.
Jag kopplar denna dröm till händelsen med civilpoliserna vid Hornstulls t-bana och att jag såg Bourne Identity med Matt Damon igår kväll. Mest med det senare skulle jag tro.
