För min egen del så började jag ”lägga upp” saker på internet när jag skapade min egna hemsida någon gång i mitten på nittiotalet. Det var inte helt lätt och allt gick rätt långsamt, men man fick ut saker som andra kunde se och kommentera i en gästbok. Sedan började det dyka upp community-tjänster som tex Lunarstorm där man tex kunde skriva en publik dagbok och en del andra saker. Enklare men med fler begränsningar än ”hemsidan”. På Passagen skapade jag sedan min första riktiga blogg när jag jobbade där. Man hade mer frihet igen och det gick ändå snabbt att få ut det man ville dela med sig av. Bloggen gick igenom några transformationer, hamnade på egen domän med WordPress och blev flera nischade bloggar.

Återigen så klev nya smarta webbtjänster in på spelplanen. Mikrobloggarna kom, som Jaiku, Bloggy, Twitter, Pownce, Plurk, Nano mfl. Facebook kom och där finns ju ”alla”. Nu gick det ännu snabbare att dela med sig av något kort i antingen en statusuppdatering på Facebook eller i en Jaik. Det här började kannibalisera på mitt bloggande. Istället för att skriva ett blogginlägg om min upplevelse på väg till jobbet så kunde jag nu skriva om den när det hände genom att skicka ett SMS till Jaiku. Det blev inte svårare att göra detta när telefonerna blev smartare och tjänsterna bättre.

För min egen del så använde jag hemsidan och bloggen för att visa upp bilder jag tagit, antingen från resor eller vardag. Med möjligheter att ladda upp foton till Flickr och Facebook istället så kunde man slippa en hel del av hanteringen. Allt eftersom fler personer började använda liknande tjänster så kunde man nå ut till fler personer enklare och få kommentarer och feedback på ens bilder. Jag tror att Flickr var den första webbtjänsten som jag valde att betala för.

För min del så har dessa omständigheter påverkat mitt bloggande. Innehållet i sig är det viktiga och inte att det är mitt innehåll. Bloggen är inte död utan den är fortfarande fantastisk bra om man vill publicera något som håller ihop som tex Skvalp där jag skriver om mitt stora intresse fiske. Jag tror det är något av en nyckelfaktor för att hålla ut med bloggande, att skriva om något smalt som man är intresserad av, så är det för mig i alla fall. Men den här bloggen kommer att finnas kvar tills jag inte ser någon anledning till det längre.

Jag började leta efter en ny frisör och jag ville inte gå till en som ligger i tunnelbana eller verkade allmänt suspekt. Jag hittade en som verkade helt ok.

Frisören såg ut som en långhårig blandning av Peter André och Ryu från Street Fighter.

När han frågat hur jag ville ha det och jag förklarat lite snabbt att jag ville ha det kortare. Så startade han trimmern och började trimma som han klippte ull från ett får. Här började jag bli lite skeptiskt. Han gick över till saxen och klippte på. Jag var säker på att det skulle ske blodvite. Han frågade om jag ville ha samma frisyr och jag svarade. Sen var det klart.

Elva minuter tog denna resa och det kändes som om jag blivit påkörd av ett tåg och inte riktigt fattat vad det var som hänt. Tror inte det blir den frisören igen.

Andra teorier som folk har haft är att kortet bara har ett ID som den skickar till en databas hos SL när man passerar en kontroll, denna kollar då upp detta ID och ser i databasen vad detta kort har för giltighet. Problemet med detta enligt mig är att det skulle ta alldeles för lång tid att göra detta uppslag. Speciellt från handhållna enheter på tvärbanan och mobila enheter i bussar. Kontrollen svarar oftast ögonblickligen om kortet är giltigt eller inte.

En sak som talade mot min tes var att man kan få ett nytt kort om man skulle tappa det, om man har kortnumret vill säga. Skulle kortet aldrig prata med någon central så skulle det ju inte gå att spärra ett kort och köra på ett ersättningskort. Det skulle då finnas två aktiva kort.

Jag bestämde mig då för att skicka ett mail till SL:s kundtjänst och fråga precis som när jag frågade om tvärbanans tidsestimeringssystem. Här nedan är det mail jag skickade.

Jag och några kollegor har funderingar över hur accesskortet fungerar och är lite oense.

Jag tror att all info om behörighet finns lagrad på själva kortet. Man laddar själva kortet fysiskt och kontrollanter, bussar osv behöver då inte vara uppkopplade. Nackdelen är att man inte kan förlänga kortet på distans över tex nätet.

En kollegas teori är att alla information finns lagrad på en server och varje gång kortet kollas så kopplar kortläsaren upp och gör en slagning i någon fin databas.

Så hur funkar det egentligen? Och hur fungerar det när man tappar ett kort och får ersättning?

Ganska kort och precist om man frågar mig, utan alltför många frågor. Det tog ungefär två veckor att få svar från SL. Under den tiden så blev jag uppringd två gånger av ett undersökningsföretag som ville ställa frågor relaterade till min kontakt med SL:s kundtjänst. Jag fick i alla fall ett svar från SL och det visade sig att jag delvis hade rätt. Lite oklart fortfarande om hur ett kort faktiskt spärras om man förlustanmäler det.

Här är det svar jag fick

Själva biljetterna ligger lagrade på SL Access-kortet, så läsarna kopplar inte upp sig varje gång du läser av kortet. Din teori är alltså rätt.

Läsarna har dock kontakt med en central databas, dock inte konstant. Därigenom går det att spärra kort, och det är också möjligt för oss att se information om t.ex. vilken biljett som finns laddad på ett visst kort utan att ha kortet i handen.

Har du registrerat ditt kort på vår hemsida (under Mitt SL) kan du förlustanmäla kortet om du skulle tappa bort det. Kortet spärras då, och ett nytt kort med samma innehåll skickas ut till dig.

Uppdatering:
Jag skickade ytterligare ett mail till SL med lite mer frågor. Här nedan kan ni läsa mitt mail och deras svar. Om jag förstår rätt så kan alltså spärrarna nolla ens kort. Vet inte om det gäller t ex de handhållna läsare som kontrollanterna på tvärbanan har men det kanske fungerar på samma sätt.

Mitt mail till SL

Ytterligare några funderingar då, är det speciella läsare som pratar med centrala databasen som tex tunnelbanespärrarna eller är det alla läsare som en gång per dygn eller liknande kopplar upp sig och får en fräsch lista med spärrade kort. När man sedan läser av ett kort så har läsaren en spärrlista lokalt som har högre prio än den giltighet som finns på kortet. Är jag inne på rätt spår eller hur fungerar det?

Vad finns det för information sparad i den centrala databasen. Är det information om hur länge kortet är giltigt eller mina tidigare köp ifall jag tex skulle tappa bort kortet?

Svaret:

Kortläsarna (automatspärrar, biljettmaskiner, SL Access-automater etc) är inte alltid online. De kopplar upp sig enligt vissa regler för att få ny konfiguration och nya spärrlistor. De laddar också upp transaktioner till centralsystemet vid dessa tillfällen.

När en läsning av ett kort sker så kontrollerar apparaten först om kortet finns med på spärrlistan. Om kortnumret finns i spärrlistan så spärras kortet.

Centralsystemet lagrar information under en viss tid om vilka biljetter som finns på alla kort. Dessutom sparas alla försäljningstransaktioner.

Hur illa det än må låta så var vi åtminstone två som tänkte på de hemska ritningarna av slavskeppet ”Brookes” där man kan se hur slavarna är tänkta att ligga fastkedjade under transporten. Kändes dumt att göra den associationen men så var det iaf.

Jag kopplar denna dröm till händelsen med civilpoliserna vid Hornstulls t-bana och att jag såg Bourne Identity med Matt Damon igår kväll. Mest med det senare skulle jag tro.

I samband med att det tog stopp så postade jag en fråga på ett släktforskningsforum om någon visste mer om den tidigaste (för min del) kända personen i ett ben. Det var flera månader sedan och så i veckan fick jag ett svar från en Lasse. Han berättade mer om den person jag fastnat på, men även om han föräldrar och deras föräldrar. Han berättade även lite om barnen som jag redan visste men som jag fick bekräftat. Jag hade nu gått från 1700 till slutet på 1600-talet.

Efter ha antecknat dessa uppgifter och sammanfört de med mina egna så sökte jag lite mer och hittade att samma Lasse hade skrivit ett gediget arbete om sin släkt som är samma som min från slutet på 1700-talet. Ju längre tillbaka i tiden man kommer desto osäkrare blir banden men det verkar som sagt vara ett gediget släktforskande som gått i arv.

Hans hade kommit till det första kvartalet av 1500-talet, där det visade sig att Gustav Vasas syster Margareta hade gift sig in i släkten. Runt denna tid så är uppgifterna lite röriga och namn skrevs på en hel del olika sätt men det finns alltså en möjlighet att jag har kopplingar till Gustav Vasa. Jag borde ha anat när jag klädde så bra vasafrisyren för några år sedan.

I helgen så tog jag till slut det första riktiga steget. Jag köpte programvaran Mac Family Tree efter att ha testat den och Renunion 9. Mac Family Tree kostade hälften så mycket och kändes bättre tyckte jag. Kan säkert hända en del på vägen dock som får mig att ändra uppfattning.

Sedan registrerade jag mig på Genline.se och köpte ett prova-på-abonnemang för två veckor. Det man får då är tillgång till kyrkoböcker som är avfotograferade. Man kan på så sätt ”bläddra” i dessa handskrivna böcker flera hundra år bakåt i tiden. Det är husförhör, vigslar, döda, födslar mm.

Jag kom in i det ganska snabbt och hittade mer än vad jag trodde att jag skulle göra. Det känns rätt märkligt att sitta och titta på ett handskrivet dokument från 1800-talets början där det står vart min morfars morfars pappa bodde, hur gammal han blev och vart han bodde under sin livstid.

Det kan vara lite knivigt att läsa den gamla skrivstilen och förstå de interna vedertagna förkortningarna. Men man lär sig allt efter ju mer man läser, nu vet jag t ex att ”Dr” i de flesta fall inte betyder doktor utan dräng.

Det var så intressant och spännande igår att jag hade svårt att släppa grävandet. Ju mer man rotade desto fler trådar fick man att följa. Släktforskning är minsann hur kul som helst!

Själva mötet var rätt givande trots allt, det handlade mycket om framtiden, om pension och sparande i allmänhet. Allt sånt man borde göra efter att ha sett lyxfällan ett par gånger men som man inte gör. Rådgivningskvinnan kanske kan få mig att ta klivet in i denna seriösa del av vuxenlivet.

Det som jag blev mest fascinerad av under mötet var att rådgivningskvinnan var fantastiskt bra på att skriva uppochned. Vi satt på motsatta sidor av ett skrivbord och hon skrev siffror, procenttecken och text uppochned obehindrat och det var snyggare och mer läsbart än min vanliga handstil. Det fick mig att fundera på hur lång tid det tar att skriva så bra. I efterhand fick det mig att fundera på om jag verkligen borde ha fokuserat på detta.