Så länge som jag har varit yrkesverksam så har jag bråkat med interna system som är så kassa att man får rysningar i kroppen och ibland kväljningar. Ibland blir man bara så frustrerad att man vill skrika.
De vanligast skräpsystemen är tid och frånvarorapporteringssystem. De är ofta byggda för att enbart fungera med en webbläsare och en specifik version av denna. Detta kan vara lite problematiskt då det oftast handlar om Internet Explorer och det är lite krångligt att fixa när man sitter på en Mac.
Mitt senaste hatobjekt är ett nytt hänvisningssystem för telefoni. Ni vet, jag är inte anträffbar under denna tid. Nu loggar jag inte in där speciellt ofta men varje gång jag gör det så måste jag läsa instruktionerna för hur man loggar in. Att användarnamn faktiskt betyder epostadress och att man inte ska fylla i lösenord men att man måste fylla i anknytning osv. När man sedan är inne så finns det fritextfält men utan någon text till eller title. Det finns symboler som man förväntas förstå vad de betyder men ingen har någon hjälptext. Det måste man läsa om i manualen. Listan kan göras väldigt lång.
Jag undrar vem som bygger dessa system, man måste väl ändå ha någon yrkesstolthet eller är det bara så att man saknar kompetensen? Den andra frågan jag ställer mig är vem det är som köper in dessa system. Det kanske är en kombination av de båda, den som köper in systemen kan inte ha det minsta intresse av hur användarvänliga de är och det kanske de som bygger dessa system vet om och helt sonika skiter i att lägga tid på det.
Sven Otto Littorin och Jan Björklund är egentligen samma person och nu har han tröttnat på att han alltid måste lämna rummet när den andre ska tala. Det håller inte längre, det är därför han väljer att kliva ned. Så nu vet ni.
Snart är det dags att bege sig ut i skärgården på semestern, åka lite båt och ha det mysigt. Nästan lika mysigt som i den här reklamen. ”You & Your Johnson” blir ju rätt skoj om man är bevandrad i det engelska språket och inte vet att Johnson är ett märke på motorer.
I helgen var det glädjens tid ute i skärgården. De goda vännerna Rikard och Elisabet skulle gifta sig och firande skulle äga rum på tre olika öar. På lördagen som var årets varmaste dag så svidade jag på mig kostymen och tog mig till Ljusterö där vigseln ägde rum.
Festen efteråt hölls först i en gammal bygdegård och sedan under tält på deras tomt. Vid femtiden bestämde jag mig att det var nog och stövlade hemåt i min kostym. Genade genom skog och klättrade över staket samtidigt som solen klättrade högre upp på himlen.
När Arvid sedan ringde och väckte mig två timmar senare så ångrade jag att drack så mycket av den där whiskeyn med prislapp i euro precis innan jag gick hem. På brunchen så var jag glad över att jag inte var ensam med att ha gjort tvivelaktiga beslut på morgonen. Vi åt mat och fick höra ännu mer goda nyheter.
Då man ändå inte hade något planerat inför dagen så hängde vi med tillbaka till bygdegården för att hjälpa till att röja upp. Det blev mycket bärande och sånt som man brukar uppskatta med ett tungt huvud. Men det är bra att svettas ut bakfyllan. Sen blev vi bjudna på middag också vilket var trevligt.
När jag sedan gick igenom bilderna så såg jag att mitt första album detta år var från min farbrors begravning och det senaste är alltså från detta bröllop. Glädje och sorg, gemenskap och ensamhet. En snabb summering av livet.
