För min egen del så började jag ”lägga upp” saker på internet när jag skapade min egna hemsida någon gång i mitten på nittiotalet. Det var inte helt lätt och allt gick rätt långsamt, men man fick ut saker som andra kunde se och kommentera i en gästbok. Sedan började det dyka upp community-tjänster som tex Lunarstorm där man tex kunde skriva en publik dagbok och en del andra saker. Enklare men med fler begränsningar än ”hemsidan”. På Passagen skapade jag sedan min första riktiga blogg när jag jobbade där. Man hade mer frihet igen och det gick ändå snabbt att få ut det man ville dela med sig av. Bloggen gick igenom några transformationer, hamnade på egen domän med WordPress och blev flera nischade bloggar.

Återigen så klev nya smarta webbtjänster in på spelplanen. Mikrobloggarna kom, som Jaiku, Bloggy, Twitter, Pownce, Plurk, Nano mfl. Facebook kom och där finns ju ”alla”. Nu gick det ännu snabbare att dela med sig av något kort i antingen en statusuppdatering på Facebook eller i en Jaik. Det här började kannibalisera på mitt bloggande. Istället för att skriva ett blogginlägg om min upplevelse på väg till jobbet så kunde jag nu skriva om den när det hände genom att skicka ett SMS till Jaiku. Det blev inte svårare att göra detta när telefonerna blev smartare och tjänsterna bättre.

För min egen del så använde jag hemsidan och bloggen för att visa upp bilder jag tagit, antingen från resor eller vardag. Med möjligheter att ladda upp foton till Flickr och Facebook istället så kunde man slippa en hel del av hanteringen. Allt eftersom fler personer började använda liknande tjänster så kunde man nå ut till fler personer enklare och få kommentarer och feedback på ens bilder. Jag tror att Flickr var den första webbtjänsten som jag valde att betala för.

För min del så har dessa omständigheter påverkat mitt bloggande. Innehållet i sig är det viktiga och inte att det är mitt innehåll. Bloggen är inte död utan den är fortfarande fantastisk bra om man vill publicera något som håller ihop som tex Skvalp där jag skriver om mitt stora intresse fiske. Jag tror det är något av en nyckelfaktor för att hålla ut med bloggande, att skriva om något smalt som man är intresserad av, så är det för mig i alla fall. Men den här bloggen kommer att finnas kvar tills jag inte ser någon anledning till det längre.

Jag har varit rätt mycket ute i skärgården denna sommar. Innan semestern drog igång så var det rätt mycket fiske, men jag fixade även klart min uteplats och gjorde andra bra saker. Att vara mycket i skärgården under semestern betyder båtutflykter, bad, grillning och många goda vänner.

Någon helg innan midsommar så hade vi en svensexa för Rikard som var mäkta trevlig. Den innehöll bland annat go-cart och övernattning på bastuflotte.

Rikard brassar på

Sedan kom midsommar, som blev en fin sådan. För min del så var det rätt praktiskt då festen kom hem till mig och uteplatsen två kvällar. Inte så långt att gå då. I stugan bodde Arvid, Tobbe, Kristoffer, Anna och Maria.

Häng på kvällen innan midsommaraftonen

Midsommarängen

Vindrickning

Bröllop som började på Ljusterö, fortsatte på Svartsö och slutade på Lådna. Sommarens mest högtidliga händelse var när Rikard och Elisabet förklarades gifta. Riktigt dunderkalas och det var nog första gången jag bar kostym ute i skärgården. Det var en riktigt varm och strålande vacker dag.

Semestern började med att jag, John, Patrik och David hyrde kajaker på Ingmarsö och paddlade runt lite grann i skärgården tills vi kom till Kallskär där vi vände tillbaka. Minnesvärt från denna lilla tur var att vi drack Irish Coffee på så gott som varje stopp tack vare John, att Patriks kajak sprang läck och att jag tog två gäddor.

Patrik har fukt i kajaken

Irish coffee på stora rödkobben

Kvällsbad på Kallskär

Flippern såldes och byttes mot en Quintrex 540 som jag och min far ägnade ett flertal dagar med att rigga upp med styrning, reglage, koppla el och helt enkelt göra körduglig. När detta var klart så blev det en del fiske med den båten, vilket den fungerade fantastiskt bra till. Arvid, David, Camilla, Patrik och jag åkte ut 05:00 en morgon för fiske och vi tog totalt elva gäddor innan klockan åtta. David passade även på att fiska upp mina glasögon som jag tappat i sjön vid macken dagarna innan.

Morgonfiske

Mittperioden av semestern så var jag bara ute i skärgården, där det blev bad, grillning, besök av vänner från stan. Det blev även fiskeutflykt till Kallskär med David, Kalle, Rikard och Tommy. Fem personer, fem båtar, en rök, en minimoppe, stolar och bord, en massa nät och ett hagelgevär. ”Male bonding” när den är som bäst.

Hamn för natten

Dags att lägga nät

”Say hello to my little friend”

Solnedgång

Tobbe och Danne på besök

Som avslutning på semestern så åkte jag tillsammans med Patrik, John och Rickard till Gotland, en numera årlig sommartradition. På ön så blev det en hel del festande, skräpmat, skratt och äventyr. Vi hyrde en bil som kallades för äggulan, den var förmodligen en dödsfälla och Patrik körde den som en liten rallybil. Utanför Visby tog vi oss till fotbollsgolfen och ned till Tofta. Jag köpte även den snyggaste kapsylöppnaren pengar kan köpa.

Tofta

Hyrbussen

Fotbollsgolf

Patrik på Kallis

De vanligast skräpsystemen är tid och frånvarorapporteringssystem. De är ofta byggda för att enbart fungera med en webbläsare och en specifik version av denna. Detta kan vara lite problematiskt då det oftast handlar om Internet Explorer och det är lite krångligt att fixa när man sitter på en Mac.

Mitt senaste hatobjekt är ett nytt hänvisningssystem för telefoni. Ni vet, jag är inte anträffbar under denna tid. Nu loggar jag inte in där speciellt ofta men varje gång jag gör det så måste jag läsa instruktionerna för hur man loggar in. Att användarnamn faktiskt betyder epostadress och att man inte ska fylla i lösenord men att man måste fylla i anknytning osv. När man sedan är inne så finns det fritextfält men utan någon text till eller title. Det finns symboler som man förväntas förstå vad de betyder men ingen har någon hjälptext. Det måste man läsa om i manualen. Listan kan göras väldigt lång.

Jag undrar vem som bygger dessa system, man måste väl ändå ha någon yrkesstolthet eller är det bara så att man saknar kompetensen? Den andra frågan jag ställer mig är vem det är som köper in dessa system. Det kanske är en kombination av de båda, den som köper in systemen kan inte ha det minsta intresse av hur användarvänliga de är och det kanske de som bygger dessa system vet om och helt sonika skiter i att lägga tid på det.

Man gör inte reklam längre som man brukade

Festen efteråt hölls först i en gammal bygdegård och sedan under tält på deras tomt. Vid femtiden bestämde jag mig att det var nog och stövlade hemåt i min kostym. Genade genom skog och klättrade över staket samtidigt som solen klättrade högre upp på himlen.

När Arvid sedan ringde och väckte mig två timmar senare så ångrade jag att drack så mycket av den där whiskeyn med prislapp i euro precis innan jag gick hem. På brunchen så var jag glad över att jag inte var ensam med att ha gjort tvivelaktiga beslut på morgonen. Vi åt mat och fick höra ännu mer goda nyheter.

Då man ändå inte hade något planerat inför dagen så hängde vi med tillbaka till bygdegården för att hjälpa till att röja upp. Det blev mycket bärande och sånt som man brukar uppskatta med ett tungt huvud. Men det är bra att svettas ut bakfyllan. Sen blev vi bjudna på middag också vilket var trevligt.

När jag sedan gick igenom bilderna så såg jag att mitt första album detta år var från min farbrors begravning och det senaste är alltså från detta bröllop. Glädje och sorg, gemenskap och ensamhet. En snabb summering av livet.

Jag började leta efter en ny frisör och jag ville inte gå till en som ligger i tunnelbana eller verkade allmänt suspekt. Jag hittade en som verkade helt ok.

Frisören såg ut som en långhårig blandning av Peter André och Ryu från Street Fighter.

När han frågat hur jag ville ha det och jag förklarat lite snabbt att jag ville ha det kortare. Så startade han trimmern och började trimma som han klippte ull från ett får. Här började jag bli lite skeptiskt. Han gick över till saxen och klippte på. Jag var säker på att det skulle ske blodvite. Han frågade om jag ville ha samma frisyr och jag svarade. Sen var det klart.

Elva minuter tog denna resa och det kändes som om jag blivit påkörd av ett tåg och inte riktigt fattat vad det var som hänt. Tror inte det blir den frisören igen.

Andra teorier som folk har haft är att kortet bara har ett ID som den skickar till en databas hos SL när man passerar en kontroll, denna kollar då upp detta ID och ser i databasen vad detta kort har för giltighet. Problemet med detta enligt mig är att det skulle ta alldeles för lång tid att göra detta uppslag. Speciellt från handhållna enheter på tvärbanan och mobila enheter i bussar. Kontrollen svarar oftast ögonblickligen om kortet är giltigt eller inte.

En sak som talade mot min tes var att man kan få ett nytt kort om man skulle tappa det, om man har kortnumret vill säga. Skulle kortet aldrig prata med någon central så skulle det ju inte gå att spärra ett kort och köra på ett ersättningskort. Det skulle då finnas två aktiva kort.

Jag bestämde mig då för att skicka ett mail till SL:s kundtjänst och fråga precis som när jag frågade om tvärbanans tidsestimeringssystem. Här nedan är det mail jag skickade.

Jag och några kollegor har funderingar över hur accesskortet fungerar och är lite oense.

Jag tror att all info om behörighet finns lagrad på själva kortet. Man laddar själva kortet fysiskt och kontrollanter, bussar osv behöver då inte vara uppkopplade. Nackdelen är att man inte kan förlänga kortet på distans över tex nätet.

En kollegas teori är att alla information finns lagrad på en server och varje gång kortet kollas så kopplar kortläsaren upp och gör en slagning i någon fin databas.

Så hur funkar det egentligen? Och hur fungerar det när man tappar ett kort och får ersättning?

Ganska kort och precist om man frågar mig, utan alltför många frågor. Det tog ungefär två veckor att få svar från SL. Under den tiden så blev jag uppringd två gånger av ett undersökningsföretag som ville ställa frågor relaterade till min kontakt med SL:s kundtjänst. Jag fick i alla fall ett svar från SL och det visade sig att jag delvis hade rätt. Lite oklart fortfarande om hur ett kort faktiskt spärras om man förlustanmäler det.

Här är det svar jag fick

Själva biljetterna ligger lagrade på SL Access-kortet, så läsarna kopplar inte upp sig varje gång du läser av kortet. Din teori är alltså rätt.

Läsarna har dock kontakt med en central databas, dock inte konstant. Därigenom går det att spärra kort, och det är också möjligt för oss att se information om t.ex. vilken biljett som finns laddad på ett visst kort utan att ha kortet i handen.

Har du registrerat ditt kort på vår hemsida (under Mitt SL) kan du förlustanmäla kortet om du skulle tappa bort det. Kortet spärras då, och ett nytt kort med samma innehåll skickas ut till dig.

Uppdatering:
Jag skickade ytterligare ett mail till SL med lite mer frågor. Här nedan kan ni läsa mitt mail och deras svar. Om jag förstår rätt så kan alltså spärrarna nolla ens kort. Vet inte om det gäller t ex de handhållna läsare som kontrollanterna på tvärbanan har men det kanske fungerar på samma sätt.

Mitt mail till SL

Ytterligare några funderingar då, är det speciella läsare som pratar med centrala databasen som tex tunnelbanespärrarna eller är det alla läsare som en gång per dygn eller liknande kopplar upp sig och får en fräsch lista med spärrade kort. När man sedan läser av ett kort så har läsaren en spärrlista lokalt som har högre prio än den giltighet som finns på kortet. Är jag inne på rätt spår eller hur fungerar det?

Vad finns det för information sparad i den centrala databasen. Är det information om hur länge kortet är giltigt eller mina tidigare köp ifall jag tex skulle tappa bort kortet?

Svaret:

Kortläsarna (automatspärrar, biljettmaskiner, SL Access-automater etc) är inte alltid online. De kopplar upp sig enligt vissa regler för att få ny konfiguration och nya spärrlistor. De laddar också upp transaktioner till centralsystemet vid dessa tillfällen.

När en läsning av ett kort sker så kontrollerar apparaten först om kortet finns med på spärrlistan. Om kortnumret finns i spärrlistan så spärras kortet.

Centralsystemet lagrar information under en viss tid om vilka biljetter som finns på alla kort. Dessutom sparas alla försäljningstransaktioner.